Jag är inne i en period just nu som innebär trötthet på hög nivå. Mina ögonlock känns bly tunga och de vill ständigt sluta sig. Jag har aldrig varit en morgonpigg människa (och kommer nog aldrig att bli det heller) för jag trivs som bäst på kvälls och natte tid.
Men som sagt så är det extrem trötthet vi pratar om nu. att det är varmt på dagarna hjälper ju till lite också. Jag är tvungen att ta mig en powernap in i mellan för att orka ta i tu med det mest väsentligaste i hemmet, typ diskning, matlagning och tvättning.

Jag kom att tänka på hur det var för många år sedan, då jag höll på att - pang!- gå i väggen totalt (med näsan först).
Mitt liv hade varit lite kaosartat precis innan jag träffade min johan. bla hände det vissa tråkigheter under min vistelse i spanien som jag på något vis lyckades blockera, alltså förtränga, i ett x antal år.
I stället för att ta i tu med detta gick jag på som en ångvält hemma och på jobbet. Vårat hem var kliniskt rent och jag bakade, strök kläder.. ja till och med strök kalsonger och dammtrasor, målade tavlor, skrev böcker och höll på.

   


De dagar vi hade johanna hemma hos oss gick all energi åt henne och till att lösa problem av olika slag, och det var ju inte helt problemfritt!

Men så började jag bete mig underligt på nätterna när jag sov. johan har berättat hur han har fått väcka mig när jag legat och sparkat och gnytt i panik, det hände även att jag vaknade av att jag låg och skrek och grät hejdlöst.
på morgonen var det som bortblåst och jag trampade på i samma raska takt.

Vem som helst kan ju förstå att så här gick det inte att hålla på utan att det en vacker dag spricker.

En vännina till mig såg hur jag egentligen mådde och hjälpte mig att ta kontakt med en bra terapeut!
Det blev min räddning.
till en början fick jag sömntabletter, eftersom jag utvecklat en rädsla för att sova då jag i drömmarna fick återuppleva mardrömmen om och om och om igen.
Dessa tabletter hjälpte mig nattetid men se dagen efter var jag som full.. eller rättare sagt aspackad! Jag var ostadig på benen och allt var som i en dimma. minnet sviktade och kroppen blev konstigt gele aktig.
                    


efter ett år fick det vara nog. då bestämde jag mig för att nu lägger vi allt, och då menar jag allt, bakom oss och börjar om, som ett blankt blad i en bok.
med mitt djävlaranamma och våra fantastiska familjer och vänner så har det funkat, och jag har vänt allt till en livserfarenhet som har gjort mig vis och till en person som är stolt över sig själv (utan att det stiger en över huvudet!)
en person som kan ta att det är lite skit i hörnen eller att det står odiskat eller som helt sonika bara viker in kalsonger i lådorna utan att stryka dom först!