När jag var 4 år var jag med om en olycka. I den bilolyckan spräckte jag mjälten och fick inre blödningar.
 
Jag minns en hel del själv, men min mamma har även berättat mycket om den tiden.
Om hur mina föräldrar inte blev tagna på allvar när de kom in med mig till sjukhuset,( de skickade hem oss med orden att jag nog bara har fått en smäll på musklerna, och att det inte var någon fara.) om hur jag blev medvetslös, hur dom fick tjata sig till en ordentlig undersökning och röntgen, om väntan innan de fick veta att de i panik kört upp mig till IVA. Att det tog tid innan de fick veta om mina skador, och att en kirurg skulle operera mig och pussla ihop min mjälte, istället för att ta bort den. Om hur oroliga de var under hela den långa operationen och tiden efteråt. Om hur nära det var att jag inte skulle ha klarat mig.. att jag faktiskt var en hårsmån från döden.

Det jag minns är hur jag flög fram i bilen och landade på växelspaken, när pappa var tvungen att tvärbromsa. Hur ont jag fick i magen. Så äckligt det var att kräkas blod. 
Hur vi kom in till sjukhuset i Tammerfors.

Jag minns när jag låg i operations salen innan de sövde ner mig helt. Hur en läkare sa att jag kunde få några platta, runda pappersplattor till mina barbiedockor. 

Sedan minns jag när jag låg på uppvaket.
Hur jag fick komma till en sal där flickan i sängen brevid mig hade vattenskalle.
Att jag blev glad när en annan flicka spelade mitt favorit kassetband. Jag blev så till mig att jag glömde bort att jag var nyopererad! Jag dansade för fullt tills sköterskorna kom och sa att jag MÅSTE ligga still. När de gick började jag hoppa i sängen igen. Då kom sköterskorna tillbaka och band mig fast i sängen.
Jag minns slangarna som jag hade i näsan och armarna. Droppställningen och blodproverna. Hur familjen kom på besök. Hur ledsen jag blev varje gång när de var tvungna att åka.
Jag var kvar länge på sjukhuset.  
I en evighet om du frågar en fyra åring!


Varför väljer jag då att berätta detta nu, 27 år senare?
Jo i går slog det mig, när jag såg på mitt långa ärr från naveln och upp till bröstkorgen och ärret som är ett T på vänstersidan, att jag hade en otrolig tur som klarade mig den gången. Tänk om mitt liv slutat där och då - på operationsbordet. Tänk om..  
Jag känner en sådan tacksamhet!!
Tack alla läkare, kirurger, sköterskor och pappa & mamma för att ni räddade mitt liv!  Tack för att du ville och lyckades pussla ihop mig dr Sumppi!

Man ska vara mer rädd om livet. Ta till vara på dagarna. Göra sånt som man blir glad av. Leva helt enkelt!
Mina vingar får vänta...